Intryck
skapas konst av så stor skönhet, som under barocken.
Är misär en förutsättning för "stor konst" ?
Den klassiska bilden av konstnären; fattig, utanför, kanske lite
underlig, med glödande ögon... Fattigdom och lidande skulle vara
främsta förutsättningen för ett riktigt skapande.
Detta är ingen analys av konstnärssjälen. Jag tror inte det
finns någon sådan.
Jag tror det rör sig om ett öppet sinne, en känslighet för intryck,
både inre och yttre, och en förmåga att kunna förmedla dessa
känslor. En blick som ser bortom eller under den förgängliga ytan,
oavsett om den är glittrig eller full av smuts.
Under ljusa, lyckliga perioder av mitt liv har de tyngsta, djupaste
och i mitt tycke bästa verken blivit till. I efterhand tycker jag mig
se att målningar ofta blivit ljusare men också ytligare under
mörkare tider. (Det vackra går ofta hand i hand med det fula.)
Det verkar som om ytterligheterna kompenserar varann.
Som med så mycket annat så eftersträvar naturen balans...
Den bästa konsten, den bästa poesin, är den som tycks skapad av en konstnär som förmår förmedla vad han/hon "ser" ur ett bortommedvetet perspektiv, och där verket lyckas "fästa" i betraktarens motsvarighet.
Det där blev kanske lite väl teoretiskt, hoppas det ändå går att förstå. :-)
Jovisst, en känslighet för intryck och att kunna föra känslan vidare. Inte säkert att betraktaren "känner" samma sak dock! Det kan hända spännande saker på vägen...
Kan det vara så att konstnärer (dvs ögats, örats och pennans filosofer) skapar stor konst när de kompenserar livets ynkedom med det möjliga eller synliggör livets rikedom genom det omöjliga? Oavsett vad, de (dvs konstnärer, författare, poeter, musiker) behövs för att göra livet lite mer uthärdligt! :-)
Tack Kat, känns bra när du säger så...
Sv: Ojdå, då är det verkligen dags att du ser den! Har du sett ecplise och breaking dawn part 1 då? :)
