Vägskäl

En av mina favoritbloggar, "Skogsnymfen ", finns inte mer.
Tråkigt.
Utan förvarning.  Utan förklaring.  Inget " hej då.."
men jag tror mig veta orsaken, och kan bara önska lycka till !
 
-----------------------------------------------------------------
 
Helt plötsligt började jag nyligen "anlägga" mustasch...
 (Det här är fullkomligt ointressant, jag vet. Det ligger farligt
nära ett outfit - inlägg..!) men...
plötsligt var den där. Vet inte varför, det blev bara så.
Omgivningen visade sig dock positiv, så det får vara så ett tag.
Det är verkligen bara en bagatell.
Ok, jag är själv nöjd. Men, varför just nu, har inte ägnat det en
tanke tidigare. Nu, känns det så definitivt och självklart...
 
Detta att avsluta något, gå vidare, att ändra riktning i livet
föregås ofta, men inte alltid, av en längre process, och helt
plötsligt har man bytt spår, och omgivningen står där, mer
eller mindre handfallen.
Att stå inför vägval, medvetna eller inte, inre och yttre, små
eller livsavgörande, händer oftare än vi tror.
Valet kan ha oerhörd betydelse senare i livet.
Eller faktiskt betyda livet !
Att skiljas från något/ någon, att avsluta, gå vidare, börja på
något nytt, är ofta svårt. "Att skiljas är att dö en smula" tror
jag någon sa... Den yttersta konsekvense av detta är väl när
någon går bort.
Slutgiltigt och utan återvändo.
Ibland utan förvarning,  förklaring, eller något "hej då.."
 
Förresten,
samlarmani och separationsångest. Har det något samband ?
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: anita

Om jag vore din "omgivning" skulle jag uppmuntra dig att lägga undan rakhyveln/apparaten helt och hållet. Jag har alltid varit svag för helskägg:)

Det är stor skillnad mellan att själv frivilligt göra ett val i en ny riktning och att ställas inför fullbordat faktum. Att mista en livskamrat, exempelvis. Utrycket "aldrig mer" får då en ny, outhärdlig innebörd . . .

2012-11-12 @ 21:59:54
URL: http://www.pyttiminpanna.wordpress.com
Postat av: anita

Glömde: Jag tror absolut att samlarvurm handlar om att inte våga släppa taget . . .

2012-11-12 @ 22:01:06
URL: http://www.pyttiminpanna.wordpress.com
Postat av: Krönikören

Jepp, det tror jag absolut. Att samlarmani och separationsångest har ett samband.

2012-11-13 @ 11:36:35
URL: http://www.metrobloggen.se/antligenmandag
Postat av: kalebass

Tack Anita. Det får nog bli så :-)
Ja nog är det skillnad på frivillighet och att drabbas av något.Just det där oåterkalleliga... Det finns ju tyvärr ingen repris eller ångraknapp i verkligheten. Livet GÅR ju vidare, men en bit kommer alltid att saknas.
Ni håller båda med mig om sambandet. Kan tillägga att jag tycker mycket om att samla...inte minst "braatthagrejer"...

2012-11-13 @ 12:48:35
URL: http://www.kalebass.blogg.se
Postat av: anita

Avslöjad! :-)

Själv hör jag till den andra sorten, jag tror det hänger ihop med att jag har flyttat fruktansvärt många gånger i mitt liv. Vid en flytt blir det naturligt att rensa, och har man väl börjat så inser man hur BEFRIANDE det är. Men min sambo tillhör braatthasorten så summan verkar vara konstant.

2012-11-13 @ 14:52:44
URL: http://www.pyttiminpanna.wordpress.com
Postat av: kalebass

Jag har också flyttat en hel del, och slängt, men samlandet ligger på samma nivå. En gammal dröm är att öppna en kuriosabutik...

2012-11-13 @ 16:50:12
URL: http://www.kalebass.blogg.se
Postat av: KaosJenny

Mm, klart att samlarmani och separationsångest hör ihop... och på något sätt hör också allt det här koll--trollande som vi, dagens föräldrar håller på med, både med barnen, varandra och vår inredning ihop med vår panik för förändringar, kanske i första hand döden. vi tror att om vi bara fixar och ordnar så ska det inte gälla oss. Och så lever vi som om vi aldrig ska dö när vi borde göra tvärt om. Hela tiden tänka på att vi ska dö och vekrligen leva och älska som om det kan hända snart...

2012-11-17 @ 01:43:12
URL: http://fantastisktkaos.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0