kalebass

Sökandet,

efter Näcken.

 

Näcken tycks död, men han lever...

Näcken står som symbol för det farliga.

Det sexuella, den ohöljda erotiken.

Lockelsen till det mörka, "förbjudna", att ge sig hän.

Att ta och bli tagen.

Med kameran runt halsen

sökte jag näcken där han skulle finnas, i de djupa trolska

skogarna, bland mossbelupna stenar, i de svarta vattnens djup...

Han gick inte att finna någonstans. 

Insåg ganska snart vad det hela handlade om.

Människans inre drifter !  Vår natur. Vårt ursprung.

 

Ett bortträngande kan leda fram till ett analyserande, själv-

reflekterande jag, som står "vid sidan av" och iakttar livet.

Slitna uttryck, men något som de flesta upplever någon gång

under livet. Det är lätt att tappa kontakten med sitt inre själv.

 

Hittade jag Näcken?

Nej, men jag har insett i vilken riktning det bär hän och att

det är en resa i tid och rum, lång och svår.  Men nödvändig.

 

 

 

Vi hade näcken i dammen där jag bodde som barn...

Var det möjligen i dammen utanför Rambergsskolan, eller ute vid Slätta damm ?
(PS. Missade i inlägget att det "ytliga" sökandet ingick i en film om näckens "hemtrakter". I det här fallet i trakterna runt alingsås...) Har nu uppgraderat om detta!

Men han sitter ju längst ner till vänster på ditt foto! Ser du inte? Där sitter han med upphöjt lugn och spelar så förföriskt och trolskt på sin fela. :-)

Anita, tack, jag litar på dig! Jag ser inget men det beror på att jag inte är i harmoni med de inre krafterna...men, det kommer.