kalebass

Ljuset har kommit, våren är här.
Ett ljus som lyser upp, upplyser och avslöjar, på gott och ont...

De gotiska katedralernas imponerande fönster och målade glas
är inte enbart dekoration. Man ville visa Guds härlighet.
Ljuset sågs som en gudomlig manifestation.

klosterkyrkan i SaintDenise

Det är inte särskilt svårt att tänka sig menighetens förundran.
Konstruktionen och skickliga hantverkare skapar en illusion av
något övernaturligt. Ett himmelskt ljus.
Lucifer, ljusbäraren, den starkast lysande ängeln, föll men det
var morgonstjärnan Venus som slocknade, när solen gick upp!
Ljusets seger över mörkret, kunskap över dumhet.

Vi matas ständigt med ny kunskap. På gott och ont.
Vetenskapen talar om många dimensioner. Parallella universa.
Tid, som inte existerar.
Att verkligheten så som vi upplever den inte heller finns, helt
enkelt inte existerar. Det går emot allt förnuft.
Allting tycks röra sig om paradoxer; ting som kan befinna sig
på två platser samtidigt!

Därborta i vetenskapens gränsland talas det ibland om en
bakomliggande intelligens, en tanke, en gud?
De religiösa skall nog inte slå sig för bröstet än förstås.
Här handlar det om en gud som spelar i en betydligt högre liga.
På en helt annan nivå än den avbild som nu tillbeds!
Men detta ligger långt fram, eller rättare sagt, långt över vår
fattningsförmåga. Oavsett vad de "upplysta" invigda vill påstå.

Det starkaste ljuset för vår del, är väl det som sägs finnas i
slutet av tunneln, ( och det gäller fattig som rik, ateist  som
troende ), men vad kan finnas därbortom...
" the tunnel at the end of the light "

Men innan vi går vilse fullständigt i ljuset är det nog bäst att hålla
åtminstone ett ben på marken. Ljuset i tunneln KAN vara ett tåg!

Den 31 mars släcker vi en timma, släcker för en ljusare framtid...

Det är ett vältummat Lp-omslag, skivan har spelats ett otal
gånger och är i det närmaste utsliten.
Dan Andersson, genialiskt tolkad av Torstein Bergman.
Skivan har följt mig genom mer än halva livet, och har betytt
mer än något annat album. En cd har med tiden fått ersätta.

"Dan Anderssons visor, ja... oöverträffade i svensk
lyrik, sjöngs ju en tid i folkparkerna, på läroverksaulor
och från andra tribuner. Men hur är det nu?
Håller dom på att bli bortglömda?
En tung violin tonar igenom dem.
Är det måhända det som skrämmer?  Ack, svenska folk!"
Nils Ferlins företal till Dan Anderssons "En spelmans visor".

"Bortom alla... kanske någon gång berättigade
anmärkningar om tungfotad vers, ovanför alla
beskyllningar för fantasteri och överkänslighet,
tonar den tunga violinen ur glädje, natt och plåga.
Rosor och Döden. Det finns ett samband".
                                          Torstein Bergman

Jovisst finns det väl något mer bortom bergen, bortom
blommorna och sången, bortom längtan och livet...
Döden omvälvd av rosor, eld och jord. 

Låt mig få berätta en saga om en kakburk.

Det var en gång en snäll gammal gumma som höll fram en kakburk,
för att bjuda på nybakade välfoftande kakor.
Barnet kan ana härligheten, där under det halvöppna locket.
Handen sträcks fram
Pang! Locket stängs med en smäll.
Förskräckt dras handen tillbaka...

Härligheten hade öppnats, för att sedan slutas igen... kvar fanns
besvikelsen, men också vetskapen att det åtrådda fanns där. men att
nå fram till det var förenat med smärta...

Många kakburkar senare sträcktes inte handen fram längre.
Barnet hade lärt sin läxa. " Bränt barn skyr elden ".
Kakburken existerar inte, den är enbart symbolisk, men många är
det nog som gett upp tron på det odelbart goda.
Det goda som inte kräver något i gengäld.
Lättare då att inte blotta handen, inte öppna sig helt, inte engagera sig
för djupt. Inte ge sig hän...

" Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka
på färden " ; Taube.
Jantelagens; du skall inte tro att du är nåt, är det något typiskt svenskt,
eller rör det sig om en universell lag..?

Den lilla gröna djävulen, som jag tillverkade som en
form av besvärjelse, håller i en liten burk. 
Frestar...  locket står på glänt...

(ytterligare ett loppisfynd)

I föregående inlägg ville jag framhålla att det finns många svar på samma
fråga. Det som känns rätt för den ene kan vara fel för den andre...
Syftet var inte att driva med troende, eller med föremålet för tron.
Den religion/filosofi som inte tål att skämtas om är inte mycket att hålla
i handen. Den åsikten är min egna, personliga.

I begynnelsen tror jag att människan konstaterade att det finns situationer
i livet som man inte hade kontroll över.
Skördar som slog fel, naturkatastrofer och andra oförklarliga händelser.
Människor uppstod och försvann, sjukdom och död.
Förklaringar söktes i naturen och i föremål. Besvärjelser, offer och ritualer
utvecklades. Man tittade i stjärnorna...

Meningen och förklaringen var däremot från början knappast att inskränka
på livet. Att genom regler, förordningar och förbud av alla de slag begränsa
människors frihet !
Detta tillkom senare av maktens herrar ! Ställ inga krav i detta liv.
Tag av hatten och tacka och buga för överheten.
Belöningen får du i nästa tillvaro !
Gud är allt en skral skapare eftersom vi stackare
behöver justeras i sådan utsträckning !

Delar av dessa inslag förekommer mer eller mindre i alla ideologier,
religiösa som politiska.
Föremålen för dyrkan och underkastelse varierar dock...

Buddhismen innehåller också förbud och levnadsregler, som även de har
tillkommit senare. Olika riktningar har bildats, som inom varje annan tro.
Likt amöbor har dom delats och strider inte sällan med varann.

Buddhismen har däremot förespråkat och hållit fast vid ickevåld, och respekt
för allt levande !

(detalj ur min målning "Basement")
all likhet med en Buddha är helt avsiktlig.

Det är inte lätt att vara ödmjuk...