kalebass

darkambientminimalisticelectronicnoise

Atmosfäriska landskap, paradis och skärseld, akustiska ljud,
syntetiskt skapade harmonier och dissonanser...varsågod !

OMOLOLM
Hon låg där i barnvagnen, världens härligaste lilla dotter, iakttog molnen
som for fram över hennes huvud.  Pekade. Tittade frågande på oss...
- Det är moln!
...omololm...
Hon betraktade fascinerat molnen, ibland med en bekymrad liten rynka
mellan ögonbrynen. Ljuden som nådde hennes öron kom ju oftast från
andra, för henne osynliga ljudkällor! De mörka åskmolnen däremot, var
någonting mera påtagligt och hotfullt. Moln. Omololm.


HÖSTORGEL, IN DEEP
Hög, klar färgskiftande himmel, en söt doft från multnande löv. En djup,
mörk jordisk ton, som från orgelns mäktigaste pipor...


MELANCHOLIA
Saknad, vemod. Det där sista som inte blev sagt. Det som inte går att
göra ogjort. Verkligheten suddas ut. Vad finns där bortom, vad väntar...



Avnjutes lämpligen lätt tillbakalutad med något vitt, eller rött, i glaset.

Ändra åsikt är mänskligt.
När det man ansett och trott på visar sig inte hålla längre, måste det
ersättas av något annat. Det låter enkelt men kan vara en smärtsam
process ! Ett personligt misslyckande. JAGET får sig en törn.



Vid unga år tycker man sig oftast vara väldigt säker på sin sak. Man VET !
Det är inget man direkt reflekterar över, skulle något visa sig inte stämma
so what ? Det är bara att ändra sig; Jag vet, man VET !
Men tiden går, det händer allt oftare att en åsikt måste ersättas.

Självklart igår är plötsligt allt annat än säkert idag.  Fast mark förvandlas till
ett gungfly... mattan rycks undan.
Man jagar något, bara för att finna att det inte finns längre...

Det är inte bara på det personliga, lilla planet, som förändringar sker.
Massmedia rapporterar om att det är farligt att äta si o så, för att veckan
därpå upplysa om att det minsann är mycket viktigt att äta just SÅ !
Utvecklingen går allt snabbare. Nya rön ersätter dom gamla.
Människors syn på saker o ting ändras. Hörde man någon spika på sin
sommarstuga en söndag, vilodagen, så vände sig halva socknen om och
undrade, (inte så värst länge sedan!)

Betydligt allvarligare "åsiktskullerbyttor" finns tyvärr. En tid hette det "släpp
fångarna loss", inte långt senare hörs röster som kräver att dödsstaffet skall
återinföras! Jorden var platt. Det "visste alla" (många som ifrågasatte detta
fick huvudet kapat, att vi befinner oss i centrum av universum är det många
som tror ännu idag!) Den som ifrågasatte detta på 1600-talet låg riktigt illa
till. Dessa skiften i åsikter och sätt att tänka, kallas "paradigmskifte".
PARADIGM betyder mönster; ett allmänt sätt att tänka. Uppträder ofta
globalt, (det kollektivt omedvetna?) och är en smärtsam process !

Georg Rydeberg: " Jag vet"


Ja, vad ska man tro. Vad vet man. Att inte vara säker på någonting,
att inte ta något för givet.
SÅ mycket vet jag !

.

Idol : bild, förebild, någon man dyrkar, (avgudabild)



1:a plats, Högst, Bäst, Vara på Toppen!
Allt annat är att vara en förlorare.
Fruktansvärd människosyn !
Särskilt allvarligt är ju när det handlar om unga människor.
En känslig ålder. Den tid då man söker sin identitet.

När man är riktigt ung ÄR man i centrum.
Lite senare vill man gärna TRO att man är det,
ännu lite senare inser man att man INTE är det.

Det är så det ska vara och det är så som man utvecklas.
Ingenting konstigt med det.
Skriker man som liten baby kommer högst sannolikt mamma
springande med nappflaskan eller pappa med bröstet...
(var det rätt ordvändning, alla könsrollstänkare ? )
Försöker man med samma sak i 40års åldern, lär man få vänta !
Åtminstone borde man få det... är väl bäst att tillägga.

Bekräftelsebehovet, att "vara någon", är stort. Det finns gott om
förnedringsprogram i tv, människor gör vad som helst för att
synas. Mycket är fejkat och klippt, men faktum kvarstår, det SKA
se verkligt ut, och de flesta tittarna ser det också så !
Det är själva poängen med programmen !
Ingår det möjligtvis i människans natur att vilja se andra
människor chavottera...
Det finns värre varianter på temat, over there, dessa kommer
självklart att hitta vägen hit.

Var går gränsen kan man undra.   Skampåle på torget..?
Offentliga avrättningar, kanske ?
Publik kommer att finnas. Människor kommer att sitta där och
skrika i skräckblandad förtjusning...
(Var jag taskig mot er nu, gott folk.)

Ps. jag sitter själv och glor på Idol...

= överrealism.
Ett sökande efter det aldrig sedda och aldrig hörda. Drömmar och Mystik.
Freuds teorier om det undermedvetna. såväl som om det övernaturliga.






Jag är autodidakt, självlärd.
Tecknat har jag gjort så länge jag kan minnas.
Under flera år ställde jag ut ganska regelbundet. Från Malmö i söder till
Säter i norr. Det flöt på bra och jag träffade många härliga människor.
Fick fina recensioner och sålde det mesta, tex. målningarna på det här
inlägget. Ibland var det med blandade känslor, hade jag kunnat så skulle
jag nog köpt tillbaka vissa! Men så kan man naturligtvis inte tänka.

I videon "Paintings" finns ett antal målningar som spänner över c:a tio år.






Matt.18:9, 27:46.  Mark.15:34

Sonen                                                                           100x70 cm.


Sedan hände det som hänt så många andra, t.o.m. Strindberg gick in i
väggen, så jag var i gott sällskap! Jag hamnade i en formsvacka,
inspirationen tröt, skulle normalt kommit igång igen efter en tid men
drabbades sedan av en rad tråkiga händelser. Den ena efter den andra,
hann inte återhämta mig mellan varven...
Efter detta prövade jag på hanggliding, ett sätt att utmana livet kanske?
Kort sagt, det blev för mycket.
Måleriet lades åt sidan och jag klarade inte av att ta upp den igen.
Jag hade försörjt mig på konsten under nästan åtta år, men började nu
jobba deltid ett tag. Det blev snart heltid, därefter var det kört...

Målade sporadiskt men känslan var borta.
Efter ett tag började skapandet ge sig till känna igen, men i form av musik!
Jag är ju ingen musiker, så det blev till att "måla" med ljud.
Smyga omkring i buskarna, ibland med risk för livet... allt för att få just
"det där" ljudet. Roligt var det, och det är det ännu.
Plötsligt fick jag sedan i mina händer en digitalkamera; rörliga bilder, med
mina ljudkompositioner till !
Att skapa med händerna: man skulle kunna säga att ödet förde med sig
leran, om man nu trodde på ödet... och där är jag nu, kanske något
splittrad, men tillfreds.
Och, ett nytt medium att uttrycka mig i.