Levnadsvisdom

Vad skulle man göra om det plötsligt damp ner ett antal miljoner på hallgolvet.
Lotterivinst eller arv från någon okänd i fjärran land.
Visst skulle det göra gott. Eller?
 
I den förhatliga tv-reklamen, som mest fungerar som kisspaus,
händer det ibland att inslaget är så "bra" gjort, att man glömmer
vad reklamen vill sälja...
 
Detta inslag förmedlar levnadsvisdom på ett humoristiskt sätt
och med stor igenkänningsfaktor.
 
 
En människa vänjer sig nog vid det mesta, men blir aldrig helt nöjd.
 
Det är väl så att för lite eller för mycket skämmer allt.
 

En tiger

Låtsas som om man inte ser eller hör.
Men framförallt inget säger !
 
 
Ett vanligt förhållningssätt. Varför är det så?
Typisk dialog människor emellan: "Hur e´de". svar; "Bara fint".
När man i själva verket mår uselt. Varför är det så?
Tror vi inte att den andra personen intresserar sig, eller ändå
inte kan hjälpa? Att vi blottar oss... ett svaghetstecken?
 
Vi vill ju bli sedda. Bli hörda. (Något som kan ta sig olika uttryck).
Ett sätt att bli uppmärksammad på, är att klättra på karriärstegen,
men, Ju högre apan klättrar desto mer visar den av arslet !
 
Allt går tillbaka till bekräftelsebehovet.
Att betyda något, bli sedd, godkänd.
Vi vill tillhöra ett sammanhang. Ha en identitet.
 
Största skräcken är väl att bli avvisad !
Inte godkännas, inte duga, bli exkluderad, utesluten.
 
Rädslan att bli avvisad är mycket stark.
 
Man tiger...
 
 
Det är mycket som vi inte gärna talar om.
Här i bloggosfären borde det väl ändå vara högt i tak !?
 

Stundens allvar

Hur var det nu, med nuet ?
Långsamhetens lov... Flow.
Att vila och leva i nuet är eftersträvansvärt, men inte lätt.
Nuet beter sig annorlunda beroende på hur vi mår.
Allting är relativt.
I vissa fall vill vi bort från nuet. Dra oss undan. Fly.
 
Det korta undflyende nuet kan upplevas outhärdligt långt !
Under sömnlösa nätter. Kvalfylld väntan. Leda...
Vid oändlig, tröstlös sorg.
 
Det som händer nu kommer alldrig tillbaka. Det har varit.
Nuet blir, som vi vet ett förflutet... ganska så snart är det ett
minne som sakta förbleknar...
 
Detta skulle kunna vara en trösterik tanke, som mildrade stundens
plåga, " vad spelar det för roll om hundra år ".
Men fullt så enkelt fungerar vi ju inte.
 
Vi lever i nuet,
men när vi försöker greppa nuet, är det som bortblåst.
Men under jobbiga stunder upplevs nuet som fastfruset.
Vi lever just då, i stundens allvar.
Känns lite bakvänt...
                                         .........................
 
Ps. Varför jag använder mig av samma bågskyttebild ?
Jo, jag kan inte komma på en mer passande illustration till
kombinationen nöje och allvar i samma moment !
I det närmaste total koncentration i nuet, samtidigt som det
inte har någon som helst betydelse om hundra år...
 
 
 
 
 
 

Historiekryssning

En tur på Göta kanal är som att resa tillbaka i tiden.
En tid utan stress.
Stäng mobilen, (behåll ev. kamerafunktionen på) och du har
enbart dig själv(?)utan att kunna påverka skeendet.
Du lever i nuet, just där och då, stoiskt inväntande slussarna.
Det kan också ses som en resa i sig själv.
Lägg gärna märke till din egen reaktion.
Blir du rastlös, eller uttråkad... För lite action?
Kanalen har, inte för intet, kallats " skillsmässodiket "
( Gäller enbart på tu man hand, och med egen båt!!!)
Många "lustiga" historier finns om detta.
Kanalbåtarnas besättning gör allt för ditt välbefinnande.
En mycket avkopplande resa som varmt rekommenderas!
 
Det går helt enkelt inte att ha bråttom !
 
 
 
 

Varje människa är en ö

( och man vet aldrig vad som väntar bortom nästa krök).
 
Ingen människa är en ö... ett slitet men i huvudsak sant uttryck.
Vi påverkar och blir påverkade av omgivningen vare sig vi vill
det eller inte. Vi kan om vi vill, till en viss grad isolera oss på denna ö.
Den ö, som till största delen består av våra minnen, erfarenheter och
influenser, intryck och inlärningar.
Hur mycket av denna ö som består av oss själva och inte är avlagringar
påbyggda av omgivningen, är svårt att sia om.
Men vi kan ana... hur mycket går egentligen vår väg. Hur mycket måste
vi kompromissa, anpassa oss. I det sociala livet såväl som det mentala.
Frågan har ställts förr; är det vårt eget "sanna" jag som saknas.
Under ytan på vår kära lilla ö..?
 
 Alltfler mår väldigt dåligt i samhället.  Den psykiska ohälsan ökar!
Liknelsen med en ö går att vända åt andra hållet.
Under vissa omständigheter i livet är varje människa verkligen en ö !
 
Isolerad i en bubbla eller utspädd utan egen substans.
 
Visst upplever vi alla att vår egen påverkan oftast är skenbar.
Vi uttrycker vår önskan, utan något som helst resultat.
Ser vi tillbaka många år i tiden så inser vi att historien upprepar sig...
Hur liten betydelse individen har. Hur vi mer eller mindre ständigt blir
förbisedda, överkörda...
 
Tar vi inte tag i vår egen situation, så gör någon annan det.
 
 
 
 

Demoner

Ingemar Bergman nämnde dom ofta, dom inre dämonerna.
Hur dom ansatte och påverkade honom.
Han var inte ensam om detta.
Vi har alla minst en "demon" inom oss som hindrar och stör,
och kanske lägger krokben i våra liv.
Somliga drabbas hårt !  Andra märker ingenting. Kanske för
att deras demoner har tagit över helt och hållet...
(Självbelåtenhetsdemonen?)
Människor har alltid velat sätta namn på företeelser och tillstånd
för att lättare kunna handskas med dom. Det finns benämningar
inom psykologin, men visst är det mera fantasieggande med en
hop demoner..?
 
Min främsta demon, som har följt mig i livet, har jag skrivit om i
ett tidigare inlägg, under personligt; Kakburken.
Jag blev tidigt medveten om den, och bekämpade den efter
bästa förmåga, tyckte jag.
Men har med tiden insett att den är kvar därinne...
Tror faktiskt att den ynglat av sig. Ett antal mindre demoner som
riktar in sig mot andra områden och situationer.
Jag är medveten om det och har accepterat deras existens.
Vill nog påstå att jag har viss kontroll över fenomenet...
 
Men frågan är om inte accepterandet är en än värre demon!
 
 
 

RSS 2.0