Belldozer
Från det svåra till det lite lättare, eller ännu lite svårare.
Det finns som bekant olika former av kommunikation.
Ibland bör man kanske nollställa sig och förbehållslöst
ta emot intryck, i det här fallet med öppna öron.
Hur låter ett möte mellan bulldozer och kyrkklockor...?
(Hög volym är nästan ett måste.)
Kalebass proudly present eareye studioproject :
Belldozer
Kommunikation
Ett inlägg kan utformas och presenteras på olika sätt.
Det handlar alltid om att vilja nå fram till mottagaren.
Vara tydlig, gärna få en reaktion, skapa en dialog.
Men, det kan lätt bli en monolog. I en strävan att inte
bli långrandig koncentreras gärna budskapet, vilket har
till följd att det blir som att uttrycka sig i rubriker.
Jag vet att jag ofta hamnar där, när i själva verket ett
påstående, om än tillspetsat, i grunden faktiskt kan vara
en undran, ett sökande efter svar, eller bekräftelse !
Ett påstående kan ses från minst två håll, å ena sidan
och å andra sidan, men detta skulle naturligtvis bära iväg
alldeles för långt. Ingen orkar läsa särskilt långa stycken
Detta inlägg, för ett sådant är det, har gått lite över gränsen.
Blivit lite för långt. Intresset falnar snabbt.
Några runda ord, rasistiska åsikter eller ett o annat outfit
skulle snabbt kunna ändra på den saken.
Var jag elak nu? Jodå, det var avsiktligt. (men jag inbegriper
även mig själv i den kategorin.) För visst fastnar ögat lätt
på vissa laddade ord! Blickfång kallas det också, eller teaser
på modernt språk. Men, å ena sidan har utvecklingen gått
mot alltmer komprimerade nyheter, och urvalet har dessvärre
också följt denna trend. Med resultatet att informationen lätt
blir vinklad och enbart den ena sidan blir belyst.
Många läser löpsedlarnas braskande "nyheter" och går sedan
vidare utan att reflektera över sanningshalten eller vad som
ligger bakom rubrikerna.
Gratistidningarna är fina exempel med korta notiser för dagens
stressade människor...
Hur det sedan kommer att bli i framtiden, med tanke på den
växande bristen på läsförståelse, vågar jag inte ens tänka på.
(Kan det vara en medveten strategi..?)
Det är inte alltid en dialog är önskvärd.
(... å andra sidan, kan det finstilta, som man inte läser, bära
iväg och bli hur långt och svårförståeligt som helst..)
All information är nog inte till för vanligt folk...
En gång i tiden var böckerna skrivna enbart på latin.
(kunskap är makt)
Nej, jag har inte glömt internet.
Källan till kunskap tycks outsinlig.
Men nätet kan styras, att hitta opartisk information är inte alltid
så lätt, även om förmågan att söka finns där.
Det här kan bära iväg hur långt som helst, men då har vi passerat
innebörden av kommunikation för länge sedan.
Tro
Ibland tror jag att jag är nihilist.
Innebär starkt förenklat att man inte tror på att tillvaron har någon
mening. Nihilo Nihil ; ur intet- kommer intet.
Nihilismen har dock kommit att innebära mycket mer än så!
Bl.a. att moral och värderingar inte finns eller har någon betydelse.
Det skulle stå var och en fritt att göra vilket jävelskap som helst...
Det behöver man ju förstås inte vara nihilist för...
Nihil... Ingenting före och ingenting efter... ingen mening med det
däremellan,,, Låter trist och, just meningslöst.
Nä, jag är nog inte nihilist.
Jag VILL tro på en mening, ett syfte. Att det kanske fanns något
innan, och att det på något sätt går vidare efteråt...
Men, att tro är en sak, att veta en annan. Ingen vet ! Vi vet inte varför
vi lever. "Minnesbilder" från föregående liv kan man tolka som man vill.
Vi vet ingenting om det hinsides. Ingen avliden har någonsin återvänt
till livet. Vi vet ingenting ! Ganska så skrämmande tanke, inte sant ?
Vid närmare eftertanke känns det som om större delen av
människosläktet lever efter nihilismens tankevärld !
Att människan kan fatta egna beslut och därmed har ett ansvar, tycks
nihilisten bortse ifrån... liksom de gör som har en tro och överlämnar
ansvaret på sin "gudom"
Optimistic Nihilist = " Just because we´re doomed, doesn´t
mean we can´t have a good time".
Nä, jag är inte nihilist.
Nihilismen är inget för mig. Får försöka hitta en annan ism...
Realism kanske.
Men finns den. Verkligheten ?
.
Svunna tider & nakenfis
Närmiljön under barndomen var idealisk på många sätt, ett
mellanting av Bullerbyn och söderkåkar. Med spännande
vindar och källare att utforska.
Huset jag växte upp i hade ett litet bageri på första våningen,
där himmelska dofter spreds av nybakade bröd och bullar.
Vägen till skolan var kantad av små pittoreska stugor med
prunkande trädgårdar. Gott om fruktträd och bärbuskar av
alla sorter. Trots det stora utbudet var vi inte främmande
för att palla tex. äpplen i andras trädgårdar...
Skogspartier med klätterträd att bygga hyddor i och bergsidor
på Ramberget att bestiga. Mycket branta sådana!
Något som aldrig föräldrarna fick veta något om...
Där uppifrån såg vi ut över Göteborgs hamn, där båtarna tog
oss med i fantasin, bort till främmande länder, i en då väldigt
stor värld.
Att jag blivit präglad av barndomens miljö råder ingen tvekan om.
(Bild borttagen)
I melodifestivaltider är det populärt med rump och tros-chocker.
Mitt bidrag blir en bild på en nakenfis, från en annan svunnen, oskyldigare tid.
Observera stövlarna.
Det var gott om huggormar i markerna, men jag tror aldrig att någon blev biten...
Landning
Visst är den skön, känslan efter en landning. En lyckad landning.
(Texten har egentligen ingenting med bilden att göra).
Perioden före och under "resans" gång är ju faktiskt inte alltid så angenäm.
Det handlar alltså inte om en fysisk landning,, det är om händelser i livet
där inte "resan" är målet, utan det som ligger där framför.
Den inre resan, som vi alla företar oss. En resa som inte alltid är en dans
på rosor. Ibland vet vi inte att vi är framme förrän vi är där...
När pusselbitarna faller på plats.
Att komma fram till ett efterlängtat mål. Komma "hem".
Att ha vågat ta steget.
Ut i det okända (stupet).
Gått utanför sig själv.
Att efter landningen vila i tryggheten i sig själv och känna tillfredsställelsen
att ha lyckats. Bara vara.
Det är oss inte alltid förunnat att nå målet, hur anspråklöst det än är...
men även ett litet steg kan vara mödan värt.
....................................
I hanggliding är själva "resan" synnerligen angenäm, likaså känslan efteråt.
Steget ut för stupet kan däremot vara fyllt av fasa.
