Vankelmod

Jomenvisst... jag finns därute; vankelmodig, "ska jag, ska jag inte".
Nosar lite här på bloggen emellanåt. Bygger på den nya, (jo en sådan
är på G... )  Våren är på väg, det ljusnar. Kanske för det med sig
lite extra ork och lust till att sätta igång igen, att kasta sig ut i den
parallella värld som bloggosfären ju är...
Material till blogginlägg finns det gott om !
 
På återseende.
 
 

Au revoir

Eftersom jag närmar mig den övre gränsen på
tidskalan i profilen OM, (till vänster)....*
 
En bild, lite mera i tiden..
 
(... och, inte minst för att inläggen alltmer känns som
upprepningar, inte så konstigt kanske, med hundratals
inlägg efter drygt fem års bloggande!
Det har handlat om allt mellan himmel och jord, ofta
tillspetsade just för att få en reaktion och respons på
mina funderingar och påståenden.
Möjligen med motsatt effekt,kanske har mina satiriska
inslag och vinklingar inte alltid uppfattats,(uppskattats).
Lägg därtill alltför många andra intressen och aktiviteter
som pockar på uppmärksamhet...)
 
*... så känner jag att det är dags att dra mig tillbaka...
 
för att bli en emeritus...
kanske för att senare återuppstå, i ny skepnad.
 
Många ursprungliga bloggvänner har avslutat sitt
bloggande, och den återstående trogna kommenterande
skaran krymper så sakteliga. Paradoxalt nog samtidigt
som antalet besökare ökat !
Tyvärr utan att ge sig tillkänna...
 
Jag kommer naturligtvis inte att kunna avhålla mig från
att titta in på bloggen då och då. (Tills jag släcker ner
den helt), Vanans makt är stor.
 
Men nu säger jag tack och adjö från kalebassen.
 
Puss o kram, ingen nämnd och ingen glömd!
 
 

Förväntan

Syrendoft, skolavslutning, sommarlov.  Den blomstertid nu kommer.
 
 
I denna ljuva sommartid. Ida sommarvisa. Visa vid midsommartid...
Älskade, odödliga sånger som skrivits om den tid vi nu går in i.
 
Man brukar ibland tala om folksjäl. Vilka vi är. Som folk.
Om något så är vi väl soldyrkare.
Efter en lång mörk höst och vinter är det sannerligen inte konstigt.
 
Men, det som borde vara en tid för återhämtning,(rekreation) blir
lätt till jäkt och stress och alldeles för många krav.
Vi förväntas göra vissa saker på semestern... helst långt bort, till
andra breddgrader.
Vi glömmer lätt vilket vackert land vi bor i. Fortfarande finns idyller,
allt är inte asfalterat. Inte än.
Förväntan blir inte alltid uppfylld.
Vi minns helt naturligt de bästa stunderna, glömmer lätt resten...
 
Stunder som har fastnat hos mig är tramporgeln på skolgården,
syrendoften i klassrummet, den förväntansfulla atmosfären...
Men även måsskiten på den nya blazern, grön och grann, just när
min mor och jag gick in på skolgården... mindre förväntat!
Kohagar, barrdoft, blomsterängar, sommarstugans doft, smultron.
Inga blickar bakåt och knappast några framåt. Det handlade om
nuet, eller snarare om många nu, efter varann...
Minnen som hänger med upp i åldrarna, blir till en återkommande
förväntan, men som aldrig kan bli riktigt detsamma...
 
För mycket vatten har runnit i bäcken där barndomens trollsländor
glimmade förbi.
 
 

Timglas

Gåta, ur Momo, "Kampen om tiden"
av Michael Ende.
(Mycket förkortad och redigerad).
 
Den förste kommer senare,
den andre har redan varit där.
Den tredje finns där, men
bara det korta ögonblick då
den förste blir till den andre...
Vilka är dom?
Vi kan inte leva i nuet, och vi kan
inte stanna tiden.
Den går obönhörligt framåt...
Däremot kan händelser upplevas
som om tiden saktat ner.
Men detta ämne har jag skrivit om
tidigare. Nog om detta.
 
Det här inlägget har ett enda syfte,
det berättar att var sak har sin tid.
Så även den här bloggen, vars tid
snart har runnit ut.
 
.....................................
 
och svaret på gåtan är;
den förste är framtiden, den andre är dåtiden,
och den tredje är det obefintligt korta nuet.
 
 

Varför inte

bland alla funderingar här på bloggen om smått o gott
här i livet, fundera vidare på den största frågan av dom alla;
 
Meningen med livet...
 
 
och, inte minst ordval !
 
Vi föds, och vandrar därefter obevekligt mot samma slutmål.
Det som händer däremellan är meningen med livet.
 
Om nu mening är rätt ordval.
Kanske borde det heta möjligheter ?
Att tiden vi lever har möjlighet att fylla det med något...
Uppleva och utforska livet med alla våra sinnen.
 
Men, kommer vi ut i livet med samma möjligheter? Har alla
möjligheten att upptäcka livet till fullo... knappast.
Kanske får vi välja bort ordet möjlighet också?
Kan vi överhuvudtaget ta orden mening och möjlighet i vår
mun, och samtidigt tala om rättvisa, jämlikhet och godhet..?
Om det ligger en tanke bakom allt lidande som drabbar så
blint, vad är det då för illasinnad princip bakom den tanken.
 
Jag tror nog att livet helt enkelt handlar om överlevnad...
och reproduktion.
Det är enda "meningen".
Ofta dessutom en kamp för att överleva !
 
Finns det sedan något därefter, så hamnar vi alla där, oavsett
om vi har en tro, eller inte.
 
 

Tillvaron

Det ÄR ett fascinerande ämne. Något som vi människor har undrat över
så länge vi haft några celler att undra med.
 
Varför finns vi...finns det någon mening..?
 
 
Min mening är att;
 
Tillvaron finns runt omkring oss, och i oss.
Vi är en del av tillvaron, och tillvaron upplevs genom oss,
genom våra sinnen, tankar och drömmar.
Vi är beroende av tillvaron.
Tillvaron skall ses med respekt, utan den är vi ingenting.
Naturen kan slå tillbaka, inte i vrede, utan som en
självklar konsekvens.
Tillvaron består av allehanda djur, växter och mineraler.
Människan är också ett djur, bland alla andra.
 
Det är i tillvaron vi lever, rör oss och finns till.
Vi är i tillvaron och tillvaron är i oss.
 
 

Avbrott

Som sagt. Det finns alltid dom som har det värre.
 
 
Dock en föga tröst när man befinner sig mitt i en downperiod.
Jag har dragit mig tillbaka, tagit en time-out, gömmer mig i
"busken", slickar mina sår... (Kattmänniskan i mig).
Återkommer dock snarast.
 
Nåja, det rör sig om en ovanligt djup vårtrötthet, (depression?)
förmodligen till stor del förorsakad av tidigare långvarig influensa.
Plus en del annat smått o gott som lägger sordin på tillvaron.
Tillvaron som i viss mån går att påverka.
Men inte alltid.
Förtydligande; en tillvaro som vi gärna tror oss kunna påverka !
 
 
 

Mysteriet.

Jag tror att vi alla måste ha något att sträva och längta till.
Söka vårt eget Shangri-La, något "bortom de blå bergen.."
 
Jag har varit en "sökare" så länge jag kan minnas.
Något bortom har jag inte funnit, även om jag vid vissa tillfällen
kommit nära något som jag inte kan förklara.
Kanske är det inte "meningen" Vi lever här och nu, med våra
kända sinnen som är utvecklade och anpassade efter den här
verkligheten, och dom flesta av oss har säkerligen nog med det
närvarande. Många anser det rör sig om verklighetsflykt, eller
något man inte bör befatta sig med. Vi vet också att väldigt
många människor mår dåligt,(som inte har något med det
materiella att göra). Det fattas något. En tomhet i bröstet, eller
som ett "svart hål" i magen. Allmän oro och rastlöshet.
Man söker efter något annat, odefiniertbart  Något bättre.
Något bortom...
Majas slöja är det som, enligt hinduismen, döljer verkligheten.
Den verklighet som vi ser och förnimmer, är en illusion..
"Slöjan" döljer den riktiga verkligheten.
Förenklat; det finns något bortom... inom?
 
Enligt hinduismen har tillvaron ingen mittpunkt, ingen central
kärna. Men visst är det väl så att varje människa upplever en
mittpunkt, en egocentrisk sådan. Detta är ju trots allt den enda
verklighet som vi känner till, och då blir den egna upplevelsen
att varje individ är mittpunkten, kärnan.
Allt upplevs via mig, och i samma ögonblick som individen tar
farväl av det jordiska, slutar också universum att existera.
Att inse, verkligen känna, att allt hänger ihop är inte lätt.
 
Enligt hinduismen, liksom vetenskapen, existerar inte heller
någon fast punkt i tillvaron, allt är i ständig rörelse.
Allt är förgängligt. Ungdom övergår i ålderdom, skönhet i fulhet,
hälsa i sjukdom. Celler dör, nya bildas, hela tiden.
Även människans tankar och känslor förändras.
Trancendens; att överskrida en gräns, bortom det mänskliga
vetandets gränser.
Dessa tankar leder hos mig fram till möjligheten av parallella
dimensioner/universa. Dimensioner som ligger så nära varann,
och oss, att vi ibland delvis befinner oss i en annan dimension....
Fria tankar känner inga gränser.
Och plötsligt hamnar även mittpunkten någon annanstans...
Så som en tanke leder till nästa, kan det skrivas, och har också
skrivits hur mycket som helst om detta,
 
Så, jag avrundar helt enkelt och påstår att det finns något bortom.
 
 

Interaktion

= samspel och kommunikation mellan människor, (och djur).
 
Hundmänniska, det är jag. Uppväxt med hund. Tycker om hundar.
Trots att jag blivit biten, två gånger.
En gång i barndommen, då en ilsken pudel jagade mig och, på klassiskt
vis, bet mig därbak !
Senare i livet, när jag ville låta en bunden(!) basset lukta på min hand,
(mitt sätt att visa fredliga avsikter). Jag såg i hundens ögon att den inte
gillade situationen, drog åt mig handen och backade snabbt.
Inte tillräckligt snabbt, blev biten i knät...
Men, man vet oftast var man har en hund. Med lite sunt förnuft...
 
Med katter är det lite annorlunda. Dom sätter gärna tänderna eller klorna
i armen, utan att ha blivit provocerade till det.
Jag har dock med åren kommit underfund med att jag faktiskt snarast
är en kattmänniska.
Inte för att jag föredrar katter, utan för att jag beter mig som en katt.
Åtminstone när det handlar om att "slicka mina sår". Jag gömmer mig
inte under en buske direkt, men jag drar mig tillbaka för mig själv, som
en katt, och läker mina sår i ensamhet och tystnad.
Har vid två tillfällen i bloggen, redan i år, brutit mot denna regel.
Se det som undantagen som bekräftar regeln..!
 
En annan allmän regel säger "Tala är silver, tiga är guld".
Inte alltid. Säger jag.
 
Många anser att det här med religion är historia, något som ligger långt
bakom oss och inget att orda om.
Då tror jag att man lurar sig själv. Dåtiden är redan här. Få vågar säga
vad man tycker och tänker. Det finns, som alltid, undantag, men större
delen av den stora grå massan följer aningslöst med i fåran...
 
Det är tystnaden som banat väg för de värsta katastroferna.
 
 
 

Repris

Året började med något slags influensa.
Framförallt ihärdig hosta.
Hade det inte varit för att flera andra samtidigt hade drabbats av
samma sak, så skulle det varit oroväckande,( även om jag slutade
röka för sex år sedan..).
Efter flera symptomfria veckor är det nu dags igen !
I solidaritetens tecken är det flera som delar farsoten även denna
gång plus, vad jag vet, ytterligare ett par i grannskapet,( som ingen
av oss andra varit i närheten av !)
Likadant denna gång, hosta, utan nämnvärd feber eller annat.
 
Det är väl så, med nya tidens sjukdomar.
Livskraftiga bakterier som vägrar ge upp.
 
Men skam den som ger sig,
nästa vecka blir det ännu en upprepning...
 

Kalebass

Någon har önskat veta mer om vem som ligger bakom kalebass.
Själv tycker jag nog att jag är mindre anonym än många andra,
som ståtar med både namn och bilder...
Min åsikt om företeelser i samhället säger väl en hel del om vad
jag är för människa. Andra sidor framkommer förhoppningsvis i
andra inlägg. Men, å andra sidan, hur väl känner vi våra bekanta?
Det kan nog tyckas att det förekommer lite pekpinnar här och var.
Säkert retar det en del, men det är mitt sätt att få en reaktion...
Borde kanske tänka om i det fallet...
Men visst borde vissa påstående få en respons..?
Jag är nog ganska envis.
Jag kvarhåller mig gärna vid vissa frågor, som jag tycker
är viktiga, men lägger egentligen kanske så lite som 2% av
min tid och mina tankar åt dessa frågor..............................
 
Många krig i historien har utkämpats i Guds namn.
De grymheter som då begicks kan mer än väl jämföras med de
illdåd som i vår tid begåtts genom nazismen och i kommunismens
namn. 1:a och 2:a världskriget och Vietnamkriget hade inte mycket
med religion att göra. Men det skall i ärlighetens namn sägas att
många gånger har Guds namn missbrukats när en annan Gud legat
bakom; Mammon !
De allra senaste åren har dock religionen börjat visa sitt fula tryne.
(Därav mitt ökande intresse för detta viktiga ämne!)
 
........ Resten av min tid, när jag inte sover min oroliga sömn,
går till mina intressen för skog o mark. Är mer eller mindre
uppfödd med sällskapsdjur. Matlagning (några inlägg om detta
blir det däremot inte!:-). Läser en hel del, lyssnar på musik.
Skapar i lera och ljud, tidigare måleri.
Samlar gärna örter där ute i det gröna, till diverde drycker...
Besöker gärna loppmarknader och gamla slott och herresäten,
isuper dess doft och känner historiens vingslag.
 
Och en aldrig sinande nyfikenhet och vetgirighet om tillvaron.
 
 

Detta är

mitt 328:e inlägg...                            ... snart dax att sätta punkt.
 
 
Syftet bakom många av mina inlägg är, förutom att dela med mig av
tankar och funderingar, att peka på företeelser i samhället som jag
tycker borde uppmärksammas.
Ifrågasättande och opposition har aldrig varit omtyckt av makthavarna.
Inte minst kyrkan motsatte sig all kritik.
Varför, ja inte var det av hänsyn till Gud, att denne skulle ta illa vid sig.
Nej, det rörde sig om rädslan att bli fråntagen priviligerierna och makten
över folket.
Hur är det i samhällstoppen idag.
Det är sig ganska likt, med den skillnaden att kyrkan inte längre är
med i spelet. Religionen har däremot på sista tiden visat upp sig och
återtagit viss mark.
Samtidigt som etablerade partier börjat tappa sin grundideologi och
gamla värden skjuts åt sidan för att i första hand få behålla makten.
 
Det går inte längre att, som förr, skylla det dåliga vädret på sossarna...
 
Jag har, som jag nämnt tidigare, ingen egentlig hemvist i politiken,
även om hjärtat ligger till vänster. Röstar gör jag stategiskt, mest för
balansens skull. Allt är politik, vare sig man vill eller ej. Jag håller med
Evert Taube; "Det är krig och politik som har fördärvat vår jord"...
Och religion vill jag förstås tillägga.
 
Att leva i ett kommunistiskt samhälle kan jag inte tänka mig, lika lite
som i ett fascistiskt, eller religiöst, oavsett vilken gud man åberopar.
 
Diktaturer är lika illa vilka som än styr dom.
 
 
 

Proportioner

Angående det här med "hörn" i tillvaron, så passerade jag ett
litet personligt sådant precis efter årsskiftet.
En bagatell, hosta och feber, men som fullkomligt saboterade
mina planer för trettonhelgen.. (som jag sett fram emot och
planerat sedan ett par månader, efter all stress och åtaganden).
Visst, nu kan jag ju koppla av helt legalt, men det blir ju inte
riktigt samma sak...
 
En bagatell, som sagt. Vad är det jämfört med all nöd runt om
i världen och här hemma.
Vad har jag för rätt att klaga...
Jo, jag TAR mig den rätten !
Var börjar de mänskliga rättigheterna, och var slutar dom ?
 
Ha det bra därute.
Jag stannar kvar ett tag under en filt framför Tv, och håller mig
a`jour med eländet...
 

Längtan

Jag har under många år ansett mig vara en höstmänniska.
Har alltid gillat färgerna och den krispiga luften. Doften av jord,
löv och svamp. Ljudet av löven under fötterna... Sommarens
alla krav och måsten har dämpats i takt med ljuset...
Lugnet infinner sig.
 
Under senare år har det dock lutat alltmer åt våren!
Tidig vår, redan i slutet av mars, när fåglarna börjar återvända
och sanden virvlar runt fötterna i snålblåsten under promenaden
på gator och torg. En blek men hoppingivande sol, som man VET
kommer att ta för sig mer och mer...
Jag längtar redan...
 
Det går faktiskt att ana ljusare tider...
 
 
Rhodedendronbuskarna har redan bildat knoppar, som slår
ut när ljuset närmar sig kulmen. Midsommar.
 
Ovanstående förutsätter förstås att årstiderna uppför sig
som dom ska !
Årstider som är värda namnet.
 
 

I det tysta

Vespa vulgaris.
 
Vill gärna dela med mig av en händelse som utspelade sig på min
balkong när solen och värmen äntligen kom.
En bagatell, som påverkade mig oväntat mycket,
(och ett exempel på " buzy doing nothing " ).
 
Under sommarens sista skälvande dagar dök dom plötsligt upp,
de som lyst med sin frånvaro hela sommaren ;
humlor, bin, flugor, blomflugor, fjärilar... och en geting!
                                                                              
                                                                           
Denna geting lade beslag på vattenkannan, där den hämtade vatten.
Kröp ner i kannan, drack, och flög iväg igen...
När jag försiktigt såg efter vad som hände såg jag hur den satt där,
på den lodräta insidan, med huvudet nere i vattnet!
 
Det såg väldigt regelbundet ut, så liggande behagfullt i solstolen,
roade jag mig med att ta tid på momenten.
28 till 32 sekunder nere i kannan, flög iväg,
och återkom från boet efter nästan exakt 4 minuter !
Samma flygrutt och beteende varje gång! Om och om igen...
Den lät mig vara ifred, enbart intresserad som den var av vattnet.
 
När jag kom ut på balkongen nästa morgon låg det en fjäder på golvet.
Den var vacker så jag lät den ligga.
Hällde upp kaffe och väntade på att getingen skulle visa sig...
Det dröjde, så jag passade på att kolla vattennivån i kannan.
Då såg jag den ligga där, stilla i vattnet och flöt !
Sorgligt.
Tyckte inte den skulle ligga där, så jag såg mig om efter något att ta
upp den med.
................................
Den spännande upplösningen följer inom kort ;-)
 

Mental hälsa.

Det är ingen hemlighet, men sopas gärna under mattan.
Människor mår dåligt. Väldigt dåligt !
 
Så dåligt att många väljer att avsluta livet.
 
Självmorden går allt längre ner i åldrarna, samtidigt som
statistiken pekar uppåt även hos de allra äldsta !
För att inte tala om medelålders män...
 
Räknar man med vissa singelolyckor i trafiken, är självmord
den vanligaste dödsorsaken i Sverige !
 
Dystra fakta, som man gärna undviker att tala om.
     
                                       +

Jag har på alltför nära håll upplevt när människor som
stått mig nära valt att avsluta sina liv.
Jag såg inte varningstecknen.
De nådde en gräns för vad en människa klarar av, och
gick över den. Vid ett av dessa tillfällen kände jag en
önskan att följa efter. Gränsen var nästan fysisk.
Men jag hade en väg tillbaka, och tog den.
 
                                       +

Ekonomiska problem kan vara orsaken till mycket elände,
men det materiella är knappast anledningen till ohälsan.
De unga har ingen framtidstro, ingen egen identitet !
De medelålders är inne i ekorrhjulet...
De äldre har inga "gyllene år" att se fram emot...
Höga krav, bristande "skyddsnät", överhuvudtaget att vara
just människa och allt man möter i livet.
 
Ensamhet.  Tomhet.  Meningslöshet.  Utanförskap.
 
 
Eländes elände...
.. men också ett onödigt elände.
Att må dåligt i dagens samhälle är ju ingen sjukdom i
sig, utan kan väl snarast ses som ett sundhetstecken.
 
Psykisk sjukdom är något helt annat,
även om gränsen är hårfin...
 
 
 

Rollspel

Med risk för att skrämma bort ytterligare bloggvänner, visar jag
här mitt senaste alster.  En mask i lera, naturlig storlek.
 
 
Masker ja. Vi bär alla masker, ibland omedvetet bakom vilka vi
döljer våra verkliga jag. Spelar roller, som vi växlar, beroende på om
vi befinner oss i hemmet, bland barn, på arbetsplatsen, i skolan,
på gymmet eller under semestern i utlandet.
Jag hörde en gång någon uttala sig om svenskarna som stapplade av
från båten i Fredrikshamn (Danmark); som en hop av medelålders,
hämmade individer som tappat sina masker under överfarten i baren...
(Masker bärs naturligtvis av alla, oavsett nationalitet, det är något som vi
får lära oss i unga år). Vissa blir riktigt bra skådespelare !
 
Kan också kallas att anpassa sig, eller en önskan att göra intryck.
 
Vem är vi när maskerna skalats av. Hur vet vi när den sista masken fallit.
Vad är vårt rätta jag?
 
Kommer vi att veta, den dag ridån går ner ?
 

Respons

 
Anledningen till att återkomma och påpeka negativa tendenser
i samhället är för att väcka till eftertanke och kanske reaktion.
 
Det är ett faktum att allt fler inte bryr sig. Ibland beroende på
uppgivenhet, men lika ofta av egoistiska skäl...
man vill inte veta, inget höra, inget säga...
men folks tystnad gör det ännu viktigare att ännu ihärdigare
påpeka bristerna i samhället. Brister som framstår allt klarare!
 
Det är så uppenbart ; det finns alltid någon som tjänar på
att vi inte reagerar och säger ifrån !
 
 

Livsgrodden

Ibland är det svårt att få till ett inlägg.
Svårt att få ner vad man vill ha sagt, på "papper". Speciellt när vårsolen
pockar på uppmärksamhet. Blå himmel, fåglar som kvittrar. Solen som
värmer alltmer.
Livsandarna börjar vakna !
 
Det är ännu alldeles för tidigt att gå utan strumpor och skor. Men det
går att se hur små blekgröna groddar vågar tittar fram mellan brungrå löv,
och i asfaltens sprickor...
 
Nytt liv som vill fram.
Till varje pris...
Det är väl det som är orsaken, grunden för tillvaron och livet. Livslusten.
Livskraften som trotsar allt.
Allt annat är enbart ett ramverk, till största delen skapat av oss själva i
sökandet efter målet till livslusten, och som i vår framfart förstör just
grunden för livet.
 
Ett solblänk på väggen bredvid datorn. Jag måste ut...
 
 

Tomtar på loftet

Ursäkta den dåliga bildkvaliten, tomtarna hade bråttom,kunde inte
stå stilla... Många järn i elden dessa dagar.
 

Detta är alltså en del av vad jag sysslar med, tillverkar tomtar i lera,
avsedda att fyllas med något gott att dricka under julen.
Förslagsvis Johannesört eller Citronmeliss...
" Hej tomtegubbar slå i glasen..."
 
När ska man vara snäll, om inte på julen !
 
 
Tids nog kommer demonerna indansande, fulla av ironi och
osande av sarkasmer...
 
Allt oftare tar dessa rara figurer över. Kan det vara en spegling av den
tid vi lever i ?
Hur som helst, roliga att göra, och friare händer !
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0