Budskap
Alltså kan man också säga det så här, älska dig själv så frigörs dopamin i hjärnan som hjälper dig att älska andra också.
Ja, men risken finns att egenkärleken stannar vid det kära jaget. Det blir inget över åt andra. Tänk på narcissus och spegelbilden...
Ibland har jag svårt att älska mig själv, men jag gör så gott jag kan. Självkritisk är jag, men när det gäller andra människor så försöker jag att alltid se "ett försonande drag" hos dem, för att lättare kunna ha överseende med varför de agerar just på det sätt som de gör. Alla gör vi fel många gånger i livet och vi har våra fel och brister, så väl som goda sidor.
Jag vill inte såra någon, ej heller göra dem illa vare sig med ord eller handling. Jag försöker att behandla andra så som jag önskar att själv få bli behandlad - Med kärlek och respekt. Och jag försöker att vara en god medmänniska. Detta får mig att må bra eftersom jag hatar ondskan i världen och allt som den innefattar.
Inser dock att många av dem jag mötte tidigare i livet - där jag kanske inte alltid behandlade dem väl - detta kan jag tyvärr inte göra ogjort. Detta ångrar jag från djupet av mitt hjärta. Och jag inser att jag idag inte kan göra någonting åt det. Möjligtvis att jag har tagit lärdom av det och idag agerar annorlunda. Man är ju mycket äldre nu och förhoppningsvis mycket klokare. Men trots detta svider det i själen när man tänker på vad man hade kunnat gjort mycket annorlunda än då, när man var ung, oförstående och oerfaren.
Vi lär oss våra läxor i livet på både ont och gott.
Rozie, kanske är lösningen just att vara SNÄLL mot sig själv. Älska är ett stort ord som ställer krav och kärleken är dessutom tyvär sällan jämlik.
När två älskar varann, så gör den ena det oftast lite mer än den andre. Vilket leder till att ena parten kommer i underläge. Ja, nog är det mycket man velat göra annorlunda. Lära sig av misstag? Tyvärr alltför sällan... Tack för en fin kommentar, och kram på dig.
