kalebass

Betraktelser

Det är lätt att inse i teorin, men hur är det i praktiken?

Står vi inte där och iakttar oss själva och är beroende av

hur de andra reagerar på vad vi har att säga och beter oss.

Detta är ett ämne som jag ofta och gärna återkommer till.

Vilka är vi.

Jag själv i en betydligt yngre upplaga. En roll som jag

fortfarande gladeligen åtar mig. En detalj som följt mig

genom livet är bockfoten, som symboliserar den där extra

lilla knorren...eller att likt djävulens advokat se på saker

och ting från minst två håll.

 

Interaktion, dvs. samspelet mellan människor och hur vi

anpassar oss till den vi agerar mot/med, är en betydande

ingrediens i livet. Kanske den viktigaste.

Vi beter oss olika beroende på om det är chefen, våra barn,

bästa vännen, kärestan eller prästen vi talar med.

 

Vi är alla aktörer. Skådespelare på en gigantisk scen.

Någonstans gäller det att bevara sin egenart.

( Om det finns något kvar av den förstås..)

 

För att spinna vidare på aktörstemat; att inte enbart spela

alla birollerna, eller stå som en statist i bakgrunden, utan

att helt enkelt  ta huvudrollen i sin egen film..!

Det är bara att inse, ingen kan göra den lika bra som du själv...

 

 

Intressanta tankar! Vi måste dölja oss bakom olika persona, beroende på sammanhang. Det skulle bli för jobbigt att alltid gå ut med hela sin person - till kassörskan i livsmedelsbutiken, människor vi möter på hundpromenaden, busschauffören . . . Men det gäller förstås att ha kontakt med sitt genuina jag, den där kärnan inom oss som är oföränderlig, kärnan som är "jag" - annars är det lätt att tappa bort "sig själv".
Så söt du är med utsvängda brallor och polisonger! :-)

Alldeles riktigt. Det är ok till en viss gräns. Så länge man står för sina åsikter och värderingar.

Den gränsen har tyvärr många gått över. Vänder kappan efter vinden, ingen egen ståndpunkt. Vill vara till lags in absurdum. Men det finns även en något mildare variant, som att känna främlingsskap, alienation. Inte höra hemma någonstans. Åsikter har nog folk, men att våga framföra dom, är en annan sak... PS. utsvängt och polisonger är på väg tillbaka! Kram på er.

Allting är teater. Jo, jag vet. Jag har noterat det i min omgivning många gånger. Det sorgliga är att det verkar löna sig (materiellt- och statusmässigt). Själv har jag för det mesta lite svårt att spela med i det sociala teaterspelet. Men så har jag inte heller någon jag hög inkomst. Däremot är min rygg fortfarande rak.

Det är nog man själv som i längden far mest illa av det. Vara ärlig och sann mot sig själv är väl enda lösningen. Att kunna "bära" huvudrollen...