Betraktelser
Intressanta tankar! Vi måste dölja oss bakom olika persona, beroende på sammanhang. Det skulle bli för jobbigt att alltid gå ut med hela sin person - till kassörskan i livsmedelsbutiken, människor vi möter på hundpromenaden, busschauffören . . . Men det gäller förstås att ha kontakt med sitt genuina jag, den där kärnan inom oss som är oföränderlig, kärnan som är "jag" - annars är det lätt att tappa bort "sig själv".
Så söt du är med utsvängda brallor och polisonger! :-)
Alldeles riktigt. Det är ok till en viss gräns. Så länge man står för sina åsikter och värderingar.
Den gränsen har tyvärr många gått över. Vänder kappan efter vinden, ingen egen ståndpunkt. Vill vara till lags in absurdum. Men det finns även en något mildare variant, som att känna främlingsskap, alienation. Inte höra hemma någonstans. Åsikter har nog folk, men att våga framföra dom, är en annan sak... PS. utsvängt och polisonger är på väg tillbaka! Kram på er.
Allting är teater. Jo, jag vet. Jag har noterat det i min omgivning många gånger. Det sorgliga är att det verkar löna sig (materiellt- och statusmässigt). Själv har jag för det mesta lite svårt att spela med i det sociala teaterspelet. Men så har jag inte heller någon jag hög inkomst. Däremot är min rygg fortfarande rak.
Det är nog man själv som i längden far mest illa av det. Vara ärlig och sann mot sig själv är väl enda lösningen. Att kunna "bära" huvudrollen...
