En tiger
Fick tänka efter en dag först....
Det finns många bloggare som är väldigt frikostiga med sina inlägg om det mesta i deras liv. De använder bloggen som dagbok helt enkelt.
När det gäller frågan "Hur är det" finns en hel del skillnader tycker jag.
För många är det en floskel bara. De förväntar sig ett "bara bra".
Det finns personer som jag inte vill tala om för hur jag egentligen mår.
Det finns personer som jag vet att de inte vill veta sanningen.
Det finns personer som jag kan ge ett uppriktigt svar.
Det här var inte lätt. Kram!
Jag brukar försöka var ganska öppen med min omgivning hur jag mår. Fast egentligen är det väl så att man är ärligast med de människor man har störst förtroende för. Det brukar vara enklast så.
Tack för kloka kommentarer!
I grunden finns säkert en önskan att vara öppen, men att man helt enkelt inte vågar "blotta" sig. Många människor utnyttjar andras svaghetstecken, just för att kompensera sina egna tillkortakommanden...
I den "anonyma" bloggosfären är det mera fritt fram.
Himla fint och intressant inlägg. En svensk, tyst tiger. Och ibland, när det inte gäller en själv, kan man ofta också föredra att folk drar till med det enkla "jorå, det rullar och går!" istället för att gång på gång mötas av ett ärligt svar när man bara orkar med plattityder och inte alls har någon lust att paniskt leta efter något klokt svar, lösning eller lägga ner energi på tröst. Min egen far är precis så, och i stort sett den enda jag mött som helt lagt ner det där "Det är fint!". Han kör istället all in på svar som "Nä det är inte så bra" och fortsätter med långa utläggningar om mediciner som inte funkar, sömnlöshet och ångest.
Och även om man ofta säger att man vill ha ärlighet så kan det bli jobbigt i längden om någon alltid är ärlig. Då kan det vara mycket skönare med de typiska plattityderna och att bara snacka ytligheter kan i vissa fall vara rätt härligt för ibland får det ju motsatt effekt och man mår bara sämre ifall man ska dra upp eller höra på någon annan som drar upp all misär ur sitt mörka hål.
I bloggosfären är det en helt annan sak, där är det fritt fram att erkänna att allt är åt helvete och verkligen gå på djupet, om och om igen. För det är inte face to face och ställer inga krav på läsaren att behöva säga något, och panikslaget försöka komma med någon bra replik. Och om någon ändå vill säga något tröstande eller vara ett stöd eller komma med något klokt så finns ju alltid den där betänketiden. Och den är så otroligt viktig.
Och du har helt rätt i att det i grunden finns en önskan att vara öppen men ändå är rädd för att blotta sig. Jag vet själv att jag har ett grymt stort behov av att vara helt öppen och försöka hålla mig från att censurera mig själv, även om det förstås händer nästan för jämnan. Fast det gäller inte alla, jag vill tex inte att mitt inre eller mina hemligheter ska hamna i fel händer. Och ja, allt går tillbaka till bekräftelsebehovet ( och jag blir alltid irriterad när det används i sammanhang som något fel eller skamligt) för det är ju självklart att alla vill ha bekräftelse på att dom gör något bra, känslan av att ha ett värde, att man betyder något, finns till och att någon ser och hör en. Och om det nu finns sk attention-seekers som folk bara himlar med ögonen åt eller säger säker som "hen gör det bara för uppmärksamhet".Liksom, ge personen uppmärksam då för att det är så tydligt att hen uppenbarligen behöver det!".
Mycket handlar om rädslor. Man vill "sticka ut", men samtidigt inte skilja sig från gruppen allt för mycket. Det är en svår balansgång, mycket i livet består av anpassning och kompromisser.
Vilka signaler ger inte alla utslagningsprogram i tv? Bli bäst, annars får du inte vara med !
Glömde det viktigaste zelda, angående bekräftelse.
Du ser mig och jag ser dig !
Det finns ett läge där tanken på nästa generation och vetskapen om det verk du lämnar efter dig är tillräckligt för att känna sig behövd. Den ensamme kreativa är inte ensamm. Du vet att ibland kräver ett verk veckor, månader, år av otillräcklighet. jag är i ett läge där mitt sanningssägande har blivit en tillvaro av en kraftig minskning av mänskliga kontakter. Mina barn säger att min sanning är brutal och riktig. Men den är för verklig och empirisk för att stå ut med. Jag är kompromisslös och kanske sprider ett budskap utan hopp. En svartsynt djävel. Men i kontrast till mitt budskap så lever jag i mitt tycke roligt med god mat, brutal fart och fläkt. Totalt orädd för att dö. Och det jävliga är att jag får ganska mycket gjort på okonventionella sätt många gånger. Jag ser det som viktigare att vara den man är än att böka till det och bli som andra vill att man ska bli. Naturligtvis är jag skild från min fru. Hon stod inte ut. Idag är hon min flickvän. Hon slipper vara ansvarig i "Tokerierna". Varför ska jag hindra mig själv i mitt liv för att vara andra till lags. Jag köper inte deras "Lagslagar". Om jag känner för att måla mitt hus rosarutigt med porträtt av en gammal okänd tandläkare med rutig slips? Jag skadar ingen fysiskt. Det är bara en provokation för att visa på frihet icke fastlåst i utvecklingshämmande förändring. Naturligtvis målar jag mitt hus på ett nytt sätt utan inblandning av den okända tandläkaren. Det lustiga är att mitt smeknamn är "Grabben". Sättet att strunta i alla regler gör att många ser mig mycket yngre än jag är. Respekten för bossar, generaler och bataljoner är noll. Det finns patroner alla är rädda för i alla samhällen. Med mig så får dom komma ner till den nivå dom ligger på. Jag har mycket roliga historier där storpåvar och småpåvar får komma tillbaka till verkligheten. Jag har så jävla roligt att jag kan kosta på mig brutal svartsynthet och draga satan till jordnära nivåer. Det enda som kan hända är att mina nära får lida. Men min familj har bytt namn så risken är liten. Gasa på!Kalebass!
