Nyanser av sepia
Bolero är underbar. Tycker inte alls att det är uttråkande utan avslappnande och rogivande. Tågrälsen är sövande men där finns inte crescendot (om det inte händer något förfärligt förstås).
Arvo Pärt är helt underbar. Monotona ljud kan ha en sövande effekt på mig,kanske för att jag vet exakt vad som kommer låta igen...och igen...och igen. Ska kolla upp de andra kompositörernas verk, de är nya för mig. Tack för tips!:)
Just tryggheten i att man vet vad som händer, om det inte händer något som.... fina kommentarer, mitt i prick! I det minimalistiska verket kommer ibland detta något smygande, nästan omärkligt...
Jag gillar verkligen Ravels Bolero. Tycker inte den är monoton utan istället intressant, men också vilsam och avslappnande. Melodislingan ringlar iväg på ett spännande sätt. Jag har den också på en CD med en version av Frank Zappa, i reggietakt!
Zappas version är verkligen häftig, Per-Anders.
Inget monotont där inte! Hörde nyligen en inspelning med Gunnar Idenstam på kyrkorgel. Ganska så mäktig!
Bolero är ett oerhört vackert och pampigt stycke.
Första gången jag hörde det var på en livelp med rockgruppen Accept på 80 talet.
Ett solo från en av gitarristerna och jag insåg då plötsligt att all musik hör ihop.
Det var ett uppvaknande för mig och på den vägen är det.
Ha en fin Lördag :)
