Terezin
Mycket har sagts och visats av lägret i Theresienstadt.
Att själv befinna sig på platsen så här många år efteråt, känna
samma mark och golv under fötterna, känna vinden och solen mot
kroppen,samma sol som då, är inte helt lätt att sätta ord på.
Det är som om tiden stannat.
Vi möts av fåglarnas kvitter...
Det var väldigt tyst bland besökarna. Det saknades ord.
Kanske var det en tillfällighet att batterierna i kameran slutade fungera.
Det fick bli mest stllbilder. Förargligt, men i sammanhanget en bagatell...
Ljud och bildspelet skapade nästan sig självt.
Det var omöjligt att styra i någon riktning.
Eller att skynda på.
Det är svårt att helt sätta sig in i hur människorna tänkte,
men den maktlöshet och övergivenhet som dom måste ha känt,
är inte svår att ta till sig.
Det är lätt att hålla sig för skratt när man ser hur utvecklingen i samhället
alltmer följer samma riktning som då, öppet våld på gatorna, nazistiska
partier som sticker upp runt om i Europa.
Resultatet av sociala nerdragningar, arbetslöshet, maktmissbruk, vanmakt
och utanförskap, missnöje... Det är inget man vill bli påmind om varje dag,
men att inte låtsas om det banar enbart vägen för denna utveckling.
Människan har inte blivit klokare. Bara smartare !
Har människan en fri vilja, eller styrs vi av undanträngda, primitiva drifter,
som i vissa lägen tar över den välpolerade ytan ? Oavsett vad svaret blir,
så är resultatet lika förödande.
Har vi ett ansvar för vad vi gör, eller är vi offer för oss själva ?
Kommentarer
Trackback
