Mental hälsa.
Jag har på alltför nära håll upplevt när människor som
Ekonomiska problem kan vara orsaken till mycket elände,
Alltför många människor i vårt samhälle känner en fruktansvärt stor press - att var bäst, att ha hög status, att vara duktigast. Det knäcker folk. Vi måste våga göra uppror mot status- och prestationshetsen.
Mycket press på människor i dessa tider och det tycks bara bli mer och mer.
Barn lever under press som aldrig förr...redan i årskurs fem, där jag arbetar, får de tex veta att ett språkval inför nästa läsår bör tas med hänsyn till framtida nytta yrkesmässigt...bättre om man lät bli att säga något så de får välja efter vad de tycker verkar intressant och kul.
Status ja....jo...det finns där....burr :(
Ja kraven blir allt högre, det är bara bäst som gäller. Se bara alla utslagningsprogram på tv...
Men vad är det man vill uppnå ? Idealen skiftar, trenderna avlöser varann. Utan grundtrygghet och en EGEN identitet blir allt plötsligt väldigt tomt.
Att man inte vill prata om det syns tydligt, risken
finns ju att man väcker sin egen ångest...
"Det är synd om människan" sa Strindberg.
You nailed it, eller på ren svenska: där satt spiken eller mitt i prick! Bara att välja att vraka, eller plocka valfritt ryggdunknings-utryck ;)
Nej men otroligt känsligt ämne, självmord,( dock är inte tanken på mitt eget suicid personligen då känsligt eller berörande)och jag fick rysningar genom hela kroppen av att läsa detta, som här tex som du skriver så mjukt att det verkligen känns [smärtsamt]
"Jag har på alltför nära håll upplevt när människor som
stått mig nära valt att avsluta sina liv.
Jag såg inte varningstecknen.
De nådde en gräns för vad en människa klarar av, och
gick över den."
Sjukt tragifint formulerat.
Och likadant här: " Vid ett av dessa tillfällen kände jag en
önskan att följa efter. Gränsen var nästan fysisk.
Men jag hade en väg tillbaka, och tog den."
- Jag älskar den meningen. Den slår till väldigt hårt, men slutsvängen är så otroligt vacker.
Det är ett sådant fruktansvärt sorgligt ämne och man kan nog tänka sig tokig på alla orsaker, men mest på vad just som fick denna människa, trots antagligen hundratals dagar av liknande lidande och tankar men som ändå fått personen att gå vidare och må väldigt bra emellanåt, att just den dagen och ögonblicket ge upp livet.
Var det noga uträknat, planerat in i sista detalj, eller bara en hastig ingivelse? Ett spontant, ogenomtänkt beslut som bara skriker "FLYKT" trots att personen kanske till och med var på bättringsvägen och kunde känna ro över att ha flyttat ut på landet? Hade personen kanske till och med varit på Konsum tidigare och handlat nygräddade crossianter utan att tanke på att avsluta allt?
Det är väll det man tänker på. Vad HEN tänkte på. Vilka var de sista tankarna? Vad fick denne att tro att det omöjligt skulle kunna kännas bättre igen?
Vet inte om du läst Frestelsernas Berg av Gardell men det är ett särskilt utdrag ur boken som jag ska försöka skriva en kråka under någon gång att jag vill ha läst på min begravning istället för psalmer, och detta fick mig att tänka på dessa rader:
"I juli 1946 fann man sångerskan Ulla Billquist död i sitt hem. Hon hade gasat ihjäl sig.
Det märkliga var att det inte fanns några tecken på desperation.
Hon hade engagemang i Karlstad på kvällen.
Resväskan var packad och klar. På bordet i hallen låg tågbiljetten,
på en galge hängde hennes resdräkt nystruken.
Hon var egentligen färdig att gå ut och sätta sig i den beställda droskan när hon måste ha ändrat sig och istället gått in i köket och satt på gasen.
Vad fick henne att ändra sig?"
Hela geniala utdraget om så önskas: http://www.jonasgardell.se/produkt/frestelsernas-berg-1995/
Ibland finns helt enkelt inga varningstecken, och inte dem typiska som man läst om i böcker ( typ att hen ur en lång depression plötsligt är riktig lycklig - för att denna lättat insett suicid som en befrielse från all smärta).
Nu vet jag ju inte om du anklagar/eller någon gång har, för att du inte såg varningstecknen, har dock en känsla av att Du vet att det inte var ditt fel och att du fanns där och gjorde det bästa du kunde, men menar på något sätt att dessa sk tecken inte behöver existera eller ter sig olika från person till person. Eller så följer man alla textboksvarningar från punkt till pricka men fortsätter ändå fram i livet.
Det självmord som drabbats mig starkast är inte ens en person jag stod nära, knappt minns eller "kände". Men det drabbade min pappa och en helylle-genomsnäll kille som hette Kenneth - Dem var bästa vänner genom hela skolan och flyttade grannar med varandra. Levde livet genom att spela poker igenom kvällarna, hinka kaffe, sprättra lite pilsner och lyssna på Supertramp, Dr Hook, Slade och hela gänget. Och på massa gamla kort höll han sig i min famn och var barnvakt.
Hursomhelst, utan några som helst varningstecken på att han var i en dålig period eller dylikt så befann han sig i lägenheten och stack en kökskniv rakt genom hjärtat.
Men det som tagit hårt för pappa min var att han var i källaren när det inträffade och hade missat över 10 samtal från sin bästa vän
Tack för din fina kommentar zelda! Ja det är verkligen ett känsligt ämne. Så individuellt och ändå så allmänmänskligt. Och, jo i början anklagade jag mig nog, men insåg samtidigt att jag inte hade kunnat göra något. Långt senare har jag förstått att det faktiskt fanns varningstecken! Omständigheterna blev extra smärtsamma eftersom jag maktlös bara kunde höra på vad som skedde, i telefonen. 40 mil bort.
Detta att hon valde att ringa mig som det sista hon gjorde och att ett gemensamt favoritmusikstycke hördes i bakgrunden. Hur hennes röst sakta försvann. Väldigt jobbigt.
Det är många år sedan detta hände, men jag kan fortfarande känna vemod vissa situationer.
Kram på dig!
