I det tysta, II
Fortsättning från föregående inlägg.
Ville inte ta upp getingen med handen, har hört någonstans att dom
faktiskt kan sticka även om dom är döda !?
Så såg jag fjädern. Perfekt för ändamålet! Med den lyfter jag sakta upp
getingen ur vattnet. Då rör den plötsligt på sig och kryper upp på fjädern.
Den levde fortfarande !
Hade inte fjädern funnits till hands, skulle det tagit alldeles för lång tid
att leta upp något annat passande för att få upp getingen ur vattnet !
Jag lade upp den på ett jordgubbsblad för att torka i solen, och efter en
stund flög den omtumlad iväg.
Jag flyttade kannan ifall den skulle komma tillbaka, och ställde dit ett
fat med vatten i stället (så den inte skulle drunkna igen..)
Den kom tillbaka, men det dröjde. Blev väl chockad stackaren.
Den flög som vanligt rakt mot där kannan tidigare stått, snurrade runt ett
par varv, landar en gång på fatet, men, det dög inte!
Getingen irrade omkring en stund och flög iväg. Utan vatten.
Kanske hade jag väckt honom från de döda så att han förvandlats till en
förvirrad zombie-geting..? ( Den hade förvandlats till en han, och ja, det
rörde sig om samma geting!)
rörde sig om samma geting!)
Men, ett par timmar senare såg jag hur han hade hittat kannan och drack
nu med hela huvudet under ytan (såg det ut som). Flög iväg och tillbaka
igen, precis som tidigare.
Det finns nog mer än enbart instinkt även hos ett så litet kryp!
Det pågår dramatiska händelser på makro-nivå minsann !
och att en fågel skulle tappa en fjäder, just då, och där... slump?
Hur som helst,
Så gick det till, under några soliga sensommardagar på min balkong.
Efter regnets återkomst såg jag inte längre till min lilla bevingade vän...
Kommentarer
Postat av: Per-Anders
Vilken fin historia! Den visar också att du är en person som bryr sig om både människor och djur. Det är bra!
Postat av: kalebass
Tack ska du ha! Ord har en förmåga att värma gott...
Trackback
