Demoner
En viss sorts accepterande behöver vi nog ha för att inte bli galna. Fast inte för mycket. Demoner har vi nog allihopa fast det handlar om hur mycket vi lyckas skicka kärlek till dom och behandla dom med lite humor... Kram
Sitter och funderar på vilka mina demoner är. Jag tror jag har känt dem inom mig många gånger men aldrig sett dem.
Utan humor skulle det inte gå. Tur att vi inte ser dom,(säkert inte speciellt vackra...)
Att förstå sig själv och varför man reagerar och beter sig som man gör, är inte lätt.
Samtidigt som det är en förutsättning för att förstå varför andra människor beter sig som dom gör. De flesta förtränger hela frågan. Det är så mycket lättare att skylla på andra,(projicering, på "fackspråk"...
Herr Bergman satte verkligen fingret på något där, om han nu var den första vette faen. Dock kan jag inte låta bli att älska hans inre dämoner på grund av det finns så mycket humor och parodi att hämta där och att kunna skratta då och då åt elände är väll vårt allra bästa överlevnadskit.
Och du har rätt i din sista mening. Iallafall när det kommer till oss som verkligen är sjuka av diverse psykiska åkommor. För vissa av oss är acceptans det allra värsta tänkbara och ser till och med döden som en bättre utväg än att försöka bli "frisk".
Diggar förresten ditt inlägg om kakburken också, det var extremt bra skrivet och tänkvärt.
