kalebass

Demoner

Ingemar Bergman nämnde dom ofta, dom inre dämonerna.

Hur dom ansatte och påverkade honom.

Han var inte ensam om detta.

Vi har alla minst en "demon" inom oss som hindrar och stör,

och kanske lägger krokben i våra liv.

Somliga drabbas hårt !  Andra märker ingenting. Kanske för

att deras demoner har tagit över helt och hållet...

(Självbelåtenhetsdemonen?)

Människor har alltid velat sätta namn på företeelser och tillstånd

för att lättare kunna handskas med dom. Det finns benämningar

inom psykologin, men visst är det mera fantasieggande med en

hop demoner..?

 

Min främsta demon, som har följt mig i livet, har jag skrivit om i

ett tidigare inlägg, under personligt; Kakburken.

Jag blev tidigt medveten om den, och bekämpade den efter

bästa förmåga, tyckte jag.

Men har med tiden insett att den är kvar därinne...

Tror faktiskt att den ynglat av sig. Ett antal mindre demoner som

riktar in sig mot andra områden och situationer.

Jag är medveten om det och har accepterat deras existens.

Vill nog påstå att jag har viss kontroll över fenomenet...

 

Men frågan är om inte accepterandet är en än värre demon!

 

 

 

En viss sorts accepterande behöver vi nog ha för att inte bli galna. Fast inte för mycket. Demoner har vi nog allihopa fast det handlar om hur mycket vi lyckas skicka kärlek till dom och behandla dom med lite humor... Kram

Sitter och funderar på vilka mina demoner är. Jag tror jag har känt dem inom mig många gånger men aldrig sett dem.

Utan humor skulle det inte gå. Tur att vi inte ser dom,(säkert inte speciellt vackra...)
Att förstå sig själv och varför man reagerar och beter sig som man gör, är inte lätt.
Samtidigt som det är en förutsättning för att förstå varför andra människor beter sig som dom gör. De flesta förtränger hela frågan. Det är så mycket lättare att skylla på andra,(projicering, på "fackspråk"...

Herr Bergman satte verkligen fingret på något där, om han nu var den första vette faen. Dock kan jag inte låta bli att älska hans inre dämoner på grund av det finns så mycket humor och parodi att hämta där och att kunna skratta då och då åt elände är väll vårt allra bästa överlevnadskit.
Och du har rätt i din sista mening. Iallafall när det kommer till oss som verkligen är sjuka av diverse psykiska åkommor. För vissa av oss är acceptans det allra värsta tänkbara och ser till och med döden som en bättre utväg än att försöka bli "frisk".
Diggar förresten ditt inlägg om kakburken också, det var extremt bra skrivet och tänkvärt.