Vankelmod
Jomenvisst... jag finns därute; vankelmodig, "ska jag, ska jag inte".
Nosar lite här på bloggen emellanåt. Bygger på den nya, (jo en sådan
är på G... ) Våren är på väg, det ljusnar. Kanske för det med sig
lite extra ork och lust till att sätta igång igen, att kasta sig ut i den
parallella värld som bloggosfären ju är...
Material till blogginlägg finns det gott om !
På återseende.
Au revoir
Eftersom jag närmar mig den övre gränsen på
tidskalan i profilen OM, (till vänster)....*
En bild, lite mera i tiden..
(... och, inte minst för att inläggen alltmer känns som
upprepningar, inte så konstigt kanske, med hundratals
inlägg efter drygt fem års bloggande!
Det har handlat om allt mellan himmel och jord, ofta
tillspetsade just för att få en reaktion och respons på
mina funderingar och påståenden.
Möjligen med motsatt effekt,kanske har mina satiriska
inslag och vinklingar inte alltid uppfattats,(uppskattats).
Lägg därtill alltför många andra intressen och aktiviteter
som pockar på uppmärksamhet...)
*... så känner jag att det är dags att dra mig tillbaka...
för att bli en emeritus...
kanske för att senare återuppstå, i ny skepnad.
Många ursprungliga bloggvänner har avslutat sitt
bloggande, och den återstående trogna kommenterande
skaran krymper så sakteliga. Paradoxalt nog samtidigt
som antalet besökare ökat !
Tyvärr utan att ge sig tillkänna...
Jag kommer naturligtvis inte att kunna avhålla mig från
att titta in på bloggen då och då. (Tills jag släcker ner
den helt), Vanans makt är stor.
Men nu säger jag tack och adjö från kalebassen.
Puss o kram, ingen nämnd och ingen glömd!
Förväntan
Syrendoft, skolavslutning, sommarlov. Den blomstertid nu kommer.
I denna ljuva sommartid. Ida sommarvisa. Visa vid midsommartid...
Älskade, odödliga sånger som skrivits om den tid vi nu går in i.
Man brukar ibland tala om folksjäl. Vilka vi är. Som folk.
Om något så är vi väl soldyrkare.
Efter en lång mörk höst och vinter är det sannerligen inte konstigt.
Men, det som borde vara en tid för återhämtning,(rekreation) blir
lätt till jäkt och stress och alldeles för många krav.
Vi förväntas göra vissa saker på semestern... helst långt bort, till
andra breddgrader.
Vi glömmer lätt vilket vackert land vi bor i. Fortfarande finns idyller,
allt är inte asfalterat. Inte än.
Förväntan blir inte alltid uppfylld.
Vi minns helt naturligt de bästa stunderna, glömmer lätt resten...
Stunder som har fastnat hos mig är tramporgeln på skolgården,
syrendoften i klassrummet, den förväntansfulla atmosfären...
Men även måsskiten på den nya blazern, grön och grann, just när
min mor och jag gick in på skolgården... mindre förväntat!
Kohagar, barrdoft, blomsterängar, sommarstugans doft, smultron.
Inga blickar bakåt och knappast några framåt. Det handlade om
nuet, eller snarare om många nu, efter varann...
Minnen som hänger med upp i åldrarna, blir till en återkommande
förväntan, men som aldrig kan bli riktigt detsamma...
För mycket vatten har runnit i bäcken där barndomens trollsländor
glimmade förbi.
Ockupationen
Bilden är från en helt annan ockupation!
Mycket intressant och välgjord Norsk politisk thriller
som handlar om en "fredlig" ockupation av just Norge,
utförd av Ryssland, men beordrad av EU !
Det som utlöser dramat är en hotande klimatkatastrof
som får den nytillträdda, gröna regeringen i Norge att
stoppa all gas- och oljeproduktion i Nordsjön.
Hur mycket som satsningarna på en ny, miljövänlig
energikälla (som hotar oljeindustrin) har med utvecklingen
att göra, återstår att se...
Jag tror att scenariot stämmer väl överens med vad som
skulle kunna hända; Inga brummande bombplan i luften,
eller skramlande stridsvagnar på gatorna!
I varje fall inte inledningsvis.
Ryssland protesterade mot sin roll i serien, (men det skulle
inom parantes mycket väl ha kunnat vara styrkor från Nato
som stod för ockupationen).
Tror inledningen på historien ligger mycket nära verkligheten.
Intressant att se hur upphovsmakarna får till slutet...
Om sårbarhet
Master som rasar.
Datorhaveri vid flyget.
P4 tystnar i närområdet.
Mycket på en gång.
Visst låg misstankar om sabotage nära till hands...
Svävande uttalanden från myndigheter, från "vet inte" till
materialfel, tills slutligen en undersökning påbörjades.
Visst KAN det ha varit en "liten trevare" inför ett kommande,
större sabotage. Eller en okynnes-uppvisning i att man kan!
Att främmande stormakt skulle vara inblandad tror jag inte på.
Hur som helst. Det visade än en gång på sårbarheten i samhället.
Oavsett om det hela har oskyldiga "naturliga" orsaker...
Kan man lita på ett (eventuellt) uttalande om vad som hände ?
Timglas
Gåta, ur Momo, "Kampen om tiden"
av Michael Ende.
(Mycket förkortad och redigerad).
Den förste kommer senare,
den andre har redan varit där.
Den tredje finns där, men
bara det korta ögonblick då
den förste blir till den andre...
Vilka är dom?
Vi kan inte leva i nuet, och vi kan
inte stanna tiden.
Den går obönhörligt framåt...
Däremot kan händelser upplevas
som om tiden saktat ner.
Men detta ämne har jag skrivit om
tidigare. Nog om detta.
Det här inlägget har ett enda syfte,
det berättar att var sak har sin tid.
Så även den här bloggen, vars tid
snart har runnit ut.
.....................................
och svaret på gåtan är;
den förste är framtiden, den andre är dåtiden,
och den tredje är det obefintligt korta nuet.
Visingsö
Visingsborgs slott, från 1600-talet,(det som var huvudbyggnaden).
Historien gör sig påmind överallt på ön.
Under lång tid fylld av intriger, maktkamp och ond bråd död...
Gravhögar finns lite här och var, från stenåldern och framåt.
Kung Karl Sverkersson dräptes här 1167, på södra delen av ön,
vid Näs, där riksborgen låg. Händelsen skildrades i filmen om Arn.
En ek har planterats vid platsen som minne av dådet.
Mörka tider...
Nu, en idyll.
Det ligger ett speciellt ljus över ön, inte olikt det på Skagen.
Jag fick också en tydlig utlandskänsla när vi gick iland.
Mycket vackert, och fridfullt.
Här hittade jag också en gammal saknad delikatess. Rökt sik !
Siken från Vänern har varit svartlistad en tid, men Vätterns sik
gick inte av för hackor den heller! Min favorit bland rökt fisk.
Rekommenderas. Liksom ett besök på Visingsö.
Men, lämna bilen på land, hyr cykel eller vandra runt.
Gör gott för själen... och magen.
Idisslande kor
Visst kan man tycka att kon för en vegeterande tillvaro.
Glor rakt ut i ingenting. Inga bekymmer för morgondagen(?)
Tid för hur många tankar som helst...
Vad försiggår egentligen i huvudet på en ko...
Tänker kon på vad hennes idisslande gör för klimatet?
All metangas som släpps ut...
Bryr hon sig om hur alla artfränder har det runt om i världen.
Funderar hon på sin egen tillvaro... varför hon finns till...
(Vi vet ju att meningen med hennes liv är att ge mjölk,
eller bli förd till slakt).
Lyckligt ovetande. Tills en dag, då det bara händer.
Det oundvikliga.
Varför bry sig...
Varför inte
bland alla funderingar här på bloggen om smått o gott
här i livet, fundera vidare på den största frågan av dom alla;
Meningen med livet...
och, inte minst ordval !
Vi föds, och vandrar därefter obevekligt mot samma slutmål.
Det som händer däremellan är meningen med livet.
Om nu mening är rätt ordval.
Kanske borde det heta möjligheter ?
Att tiden vi lever har möjlighet att fylla det med något...
Uppleva och utforska livet med alla våra sinnen.
Men, kommer vi ut i livet med samma möjligheter? Har alla
möjligheten att upptäcka livet till fullo... knappast.
Kanske får vi välja bort ordet möjlighet också?
Kan vi överhuvudtaget ta orden mening och möjlighet i vår
mun, och samtidigt tala om rättvisa, jämlikhet och godhet..?
Om det ligger en tanke bakom allt lidande som drabbar så
blint, vad är det då för illasinnad princip bakom den tanken.
Jag tror nog att livet helt enkelt handlar om överlevnad...
och reproduktion.
Det är enda "meningen".
Ofta dessutom en kamp för att överleva !
Finns det sedan något därefter, så hamnar vi alla där, oavsett
om vi har en tro, eller inte.
Moder jord
Naturen är den största konstnären.
Inuti en bit av en förtorkad gren har, med lite fantasi,
en subtil bild skapats föreställande en madonna med
ett litet barn lyft till sitt bröst...
En skapelse som naturligtvis direkt hamnade i min
samling av Madonnor !
Tankar
och Order...
Hanna Arendt, tysk-judisk filosof, som var närvarande vid rättegången
mot nazikrigsförbrytaren Adolf Eichmann, fick mycket hård kritik från
alla håll när hon ansåg att Eichmann var en "vanlig" människa.
Inget monster och inte heller en utpräglad nazist eller psykiskt sjuk
mördare, utan snarast en medelmåttig, "hygglig" laglydig byråkrat.
En vanlig människa alltså. Som inte tänkte själv.
En del av kritiken grundar sig nog i att man inte kunde se att en vanlig
människa kunde utföra sådana vidrigheter. Det är svårt att inse, och
erkänna att människan kan vara kapabel till sådan ondska.
Jag tror att Hanna Arendts uttalande lätt kan misstolkas, som om hon
ifrågasätter ansvaret för handlandet. Medan Eichmann i själva verket var,
om inte direkt delaktig i utförandet, så ändå låg bakom, var "arkitekten"
bakom förintelsen !
Att han blint skulle ha lytt order tror jag inte på. Han framstår snarast
som en fullfjädrad oempatisk egoist.
( En strof som tål att vända och vridas på..)
Människor som inte tänker själva finns det gott om, inte minst strax
under beslutsfattarna. Något som säkert kommer att höras en hel del om,
om sådär 50 år, när man ser tillbaka på nedmonteringen av vårt samhälle...
Men, (det finns alltid ett men),
när man tänker på Hanna Arendts kärleksrelation med filosofen och nazisten
Martin Heidegger, en relation som uppenbarligen fortsatte även efter kriget,
så får man nog ta hjälp av Heideggers egna filosofiska tankar;
att existensen och människolivet är en sorglig historia.
Bristande knoppar
Ord, som beskriver en aspekt av tillvaron.
Karin Boye avslutade sina dagar 23 april 1941.
Hon blev funnen sittande vid en stor sten på en kulle med utsikt
över sjön Mjörn, en mycket vacker plats, fyra dagar senare.
Årstidsväxlingarna, något som de flesta av oss inte vill vara utan.
Våren är en svår tid för många, inte minst alla pollenallergiker.
Det obarmhärtiga ljuset. Skönheten, som rimmar illa med hur det
känns inombords...
Vårdeppressioner är mycket vanliga i vårt avlånga land.
Allt från trötthet och allmän håglöshet till djupaste kris.
Vetskapen om att det är ett naturligt tillstånd, som går över,
är en klen tröst när man är mitt upp i det, men kan kanske
åtminstone bidra till att göra det mer hanterbart.
" Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar..."
Tillvaron
Det ÄR ett fascinerande ämne. Något som vi människor har undrat över
så länge vi haft några celler att undra med.
Varför finns vi...finns det någon mening..?
Min mening är att;
Tillvaron finns runt omkring oss, och i oss.
Vi är en del av tillvaron, och tillvaron upplevs genom oss,
genom våra sinnen, tankar och drömmar.
Vi är beroende av tillvaron.
Tillvaron skall ses med respekt, utan den är vi ingenting.
Naturen kan slå tillbaka, inte i vrede, utan som en
självklar konsekvens.
Tillvaron består av allehanda djur, växter och mineraler.
Människan är också ett djur, bland alla andra.
Det är i tillvaron vi lever, rör oss och finns till.
Vi är i tillvaron och tillvaron är i oss.
Spännvidd
Från våra innersta tankar till universums utmarker.
Frågor om varifrån, hur och varför.
Det är funderingar som kräver att vi stannar upp,
tar oss tid att reflektera över oss själva och vår
plats i tillvaron.
-------
Bilderna (som inte har något med övriga texten att göra) är
från "Halv åtta hos mig. Grillmästarna. Hoppas det smakar".
Ett axplock av den uppsjö matlagningsprogram som finns att
se på tv, ihop med inrednings- restaurering och div. realitysåpor.
Från de inre obekväma tankarna till de imaginära bilderna av
en verklighet som vi passivt matas med...
Blod
Drömmen om evigt liv är långlivad...
Nu har den kanske väckts igen. Av vetenskapen, som upptäckt
att ett ämne i nytt, ungt blod kan fördröja åldrandet och återställa
vissa funktioner i kroppen.
( Klicka gärna på bilden för mera info.)
Ett samband, om än långsökt, finns i vissa Draculalegender, där
vampyren suger blod, framförallt av unga, sköna kvinnor, för att få
evigt liv.
Lika sant är att vissa figurer i bibelns berättelser, av någon anledning,
blev mycket gamla... tex. Methusalem 969 år, Lemek 777 år, och
värstingen Enok som vissa tror lever än...
Om Jehovas vittnens vägran att tillåta blodtransfusioner har nåt med
saken att göra låter jag vara osagt... där är det ju enbart en begränsad,
utvald skara som tillåts gå vidare in i evigheten...
Ett något friskare liv på ålderns höst vore väl inte så dumt ändå.
Men ett evigt liv tror jag för övrigt är överskattat, de flesta har säkert
nog med det som är...
